Just nu är det inte på topp. glädje är annars min melodi men vad gör man när man känner att man inte hittar sig själv och man inte sjunger sin egen melodi längre? Vad hände? Hur kommer detta sig?
Detta håller jag på att ta reda på med hjälp av kurator och läkare. Jag vägrar att köra mig själv i botten och gör något åt det!

Men är det inte konstigt hur tabu detta är?!
Jag är öppen med att jag inte alltid för tillfället mår hundra, någon dag kommer alltid allt komma ikapp en om man inte tar hand om det, inge fel med det, kanske att man kan va efterklok och säga att jag borde tagit tag i allt innan MEN nu gjorde jag inte det och får ta hand om det nu!

När man är öppen om att man arbetar med sig själv och inte alltid mår hundra och ser det som ett problem så kryper det fram från var å varannan människa att dom med har haft problem eller går på tabletter eller pratar med någon. Jag är den sista att dömma MEN jag tycker inte om att man klagar och vet att man har problem och vet att man mår dåligt men inte vill göra något åt saken.

Jag är så tacksam för hur min familj och mina vänner har bemött mig när jag har berättat. Jag har bara fått stöd och det är de man behöver! Ett otroligt tack till er alla. Jag kommer göra dena resa själv men jag är så glad att ni hjälper mig!

Jag fick en låt en dag av en fin vän, den säger mycket!